Jocke och Linn

Detta inlägget publiceras i efterhand. Skrevs Onsdag 01:52 den 15:e Januari. Det är 3 timmar innan Katie ska köra oss till Tallahasse, varav vi sedan ska hoppa på buss till Orlando för flyg därifrån hem till Sverige. Beslutet att vi skulle åka hem efter jul togs någon gång under November, men blev definitivt i början på December. Det är absolut inget som har hänt, utan vi har bara kände bara att detta var det bästa rätta för tillfället. Som jag/vi alltid har sagt så har vi tagit terminerna var för sig, en i taget, alltså vi har aldrig bestämt att vi ska gå alla fyra år här. Dock, var ändå tanken när vi åkte tillbaka i Augusti att åka hem i Maj i år. Vi har väll känt hela tiden att med största sannolikhet skulle dessa två terminer (HT-13, VT-14) vara våra två sista på college i USA, speciellt med tanke på att en tvåvägskorsning skulle uppstå efter det - antingen slutföra hela utbildningen eller åka hem. Så största anledningen till att vi valde att åka hem redan nu efter HT-13 beror på att vi inte såg poängen med att bara stanna en termin till. Fotbollen är ju naturligtvis en stor del och nu under vårterminen är det bara preseason vilket innebär mest löpning och styrka, vilket inte är särskillt motiverande om man inte har som tanke att spela nästa säsong i laget. Sen är det ju så klart mer saker så som den pengamässiga aspekten. För att inte glömma den positiva saknaden av allt folk där hemma i form av familj och vänner. Beslutet är väl genomtänkt och känns väldigt rätt.

Det här har varit utan tvekan den bästa tiden i mitt liv. Jag ångrar inte en sekund att jag gjorde detta. Jag har fått så otroligt mycket erfarenheter om allting som kommer att hänga med mig resten av livet. För att inte glömma att nämna alla fantastiska personer jag har fått möta och/eller lärt att känna. USA kommer för alltid ha en stor plats inom mig, jag älskar verkligen landet och folket. Jag minns att Richard Långs (som själv pluggade på college) sa till mig innan jag åkte att när du kommer hem igen så kommer ingenting att kännas jobbigt längre, och jag tror han har väldigt rätt i det. Detta leder in på en av de största lektionerna jag tar med mig från detta och det är att saker och ting löser sig i regel alltid, men absolut inte av sig själv. Under denna tid är det många saker, stora och små, som behövts fixas eller lösas och det har alltid funnits en lösning även om oddsen har varit emot oss många gånger. Det viktigaste av allt för mig är hur jag har lärt mig att uppskatta familj, vänner, och andra saker mycket mer (även om det alltid kan bli bättre), och då slår dig mig hur pass priviligerad jag är.

Jag minns kvällen i ettan på gymnasiet jag upptäckte av en slump att det var möjligt och realistiskt som svensk att studera i USA och samtidigt kombinera det med fotboll. Jag minns att jag kände direkt att jag ville göra detta, men samtidigt vågade jag inte hoppas på något då jag vet hur lätt det är att man ändrar sig, speciellt då det var så länge kvar innan det var möjligt att åka. Detta satt dock kvar i min skalle hela tiden sedan jag för första gången såg det. Jag samlade på mig så mycket info jag bara kunde genom att söka på internet och skriva med folk som själv gjorde det just då.

Så här i efterhand är jag väldigt stolt över att ha bott i Santa Barbara, Kalifornien, och även i närheten av Florida. Det är svårt att säga när man inte har varit på alla ställen i USA, men Santa Barbara måste vara en av de finaste ställerna i hela USA. Fakta kan i allafall intyga att de är ett av de mer exklusiva ställerna i USA. Jag saknar SB varje dag, samtidigt ångrar jag inte för en sekund att vi tog chansen och flyttade till Thomasville, Georgia. Det har såklart varit ups and downs på bägge ställerna, men i sin helhet har det varit riktigt bra under hela tiden! Det har även varit väldigt lärorikt att se bägge sidorna, för västkusten kontra södern är verkligen dag och natt i skillnader på många saker. Jag älskar bägge på olika sätt.

Vi har tagit farväl av alla idag, vilket var jobbigt såklart. Det känns konstigt att tänka att många kommer man nog aldrig mer att stöta på. Samtidigt är jag övertygad om att dom som har haft lite extra betydelse här borta kommer jag att träffa igen. Men det är rörande att se folk som man inte känt mer än ett år bry sig om en och tycka det är tråkigt att man lämnar. Det jag kan trösta sig med då är att de vännerna och personerna som betyder absolut mest för mig finns där hemma. Det är även inte så bara att lämna Thomasville och USA. Jag är övertygad att jag kommer sakna det väldigt många gånger då jag befinner mig hemma.

Jag vill passa på att tacka mamma och pappa framförallt för att ni alltid har varit så stöttande under min tid här, ni har aldrig lagt er i saker i onödan, och jag har alltid kunnat räkna med er.

..Mina närmaste vänner för att ni alltid visat att det inte spelar någon roll vart jag befinner mig, allt är ändå desamma mellan oss. Jag har verkligen insett att jag varken kommer eller har något behov att få fler lika nära och bra vänner som ni.

Självklart även ett tack till alla övriga inom familjen och släkten. Och sist men inte minst ett tack till världens bästa.. Linn. Enough said.

Många har frågat mig vad mina planer är när jag kommer hem, och då har jag alltid svarat jag att jag inte riktigt vet annat än att jag ska tillbaka till USA för att semestra med några av mina bästa vänner i Florida och New York under slutet av Februari till 13:e Mars. I övrigt vet jag inte så mycket, och ska jag vara ärlig är jag inte alls orolig (OBS, läs INTE den där meningen som att jag sa den i divig-ton att jag inte behöver vara orolig över min framtid för att det kommer gå så bra hur som helst). Det jag menar är att jag inte ser någon anledning att oroa mig över min framtid då jag är den som har kontroll över den, och att mitt mål är att jag ska göra allt för att den ska bli så bra som möjligt. Men som det är just nu har jag inga större planer än att jag förmodligen kommer att försöka hitta ett jobb och jobba ett tag, sen finns naturligtvis plugg hemma i Sverige med i bilden men dock inte nu direkt. Och vem vet? Kanske dyker det upp någon ny möjlighet/äventyr som jag hoppar på. Det får framtiden utvisa. Men först hade det varit skönt att chilla ett tag.

Jag har snackat med Rasse, så han ska se till att ha pojkarna ovetandes på Big Boy när jag kliver in lite diskret och bjuder dom på årets chock. (Har förmodligen redan hänt när detta läses). Det har varit en aning jobbigt att hålla det hemligt ändå sedan November/December, men jag gissar att det är värt det när jag får se deras miner J

Tack till er som följt och läst bloggen! Jag ber om ursäkt för den kassa uppdatering på sista tiden, men detta kanske förklarar det hela lite mer.

Avslutar med en rad från en av mina favorit låtar.. ”Look to the past and remember and smile”

-Jocke